Tankar till MoM: Kyrkligt liv

Efter att ha lyssnat igenom podden så finns det en sak, en typ av diskussion, som har studsat sig kvar i mig. Grundpåståendet till det samtalet är Pers position om att den smala vägen inte handlar om extraordinära upplevelser utan äger rum i vardagen. Ja, att den smala vägen och på ett sätt själva målet är vardagen och dess ordinära händelser, relationer och enkla typ av erfarenheter. Att i det läget längta och söka efter extraordinära och överjordiska upplevelser blir till något av ett misstag, något som leder fel. Det är inte poängen och kommer egentligen aldrig bli, på den här sidan evigheten åtminstone, så det är lika bra att styra blicken rätt på en gång. Gå till det grå och stanna där.

Per är inte den första jag stött på i min vandring som hävdat detta, det är en sentens som dyker upp rätt snabbt i studerandet av mystikerna, på den kristna sidan och den i öst och fallgroparna som finns vad gäller att ha sinnet riktat mot “andliga kickar” har jag sannerligen sett min beskärda del av. Den här texten kommer inte att hävda att Per eller någon annan av de mystiskt visa skulle ha fel i det här avseendet, men jag kan inte heller förneka att deras påstående väcker motstånd i mig. Om inte de himmelska upplevelserna är poängen, varför ens sträva mot någonting alls? För det går ju inte att komma ifrån att allt är upplevelser och antingen är deras halt sagig och förtrollad på allvar eller så är den havregrynsgrå och trist på olika nivåer av intensitet, den dualiteten finns onekligen där och om ens dragning och längtan till fullkomlig sagighet i ens upplevelser inte är korrekt, hur ska man då bete sig? Anden är förtrollad, majestätisk, allt det där - det är klart att poängen är att få tillvaron att bli så.

På ett sätt kan jag tänka, det vill jag ändå få ur mig, att det är lätt för någon som har fått se sina tidigare liv i detalj, bara genom att lyfta på armen i ett uttröttat tillstånd, och därutöver fått tanka ner övernaturliga kunskapsbanker i mängd att klanka ner på de som söker efter överjordiskhet. “Per har ju redan fått sitt”, klart att det är lätt att avstå när man redan är mätt om man uttrycker sig så. Samtidigt tror jag Per är medveten om det här och att det inte handlar om att racka ner på hungern som sådan. Själva faktumet att vi söker och suktar efter en typ av upplevelser som är något mer vore dåraktigt att fnysa åt och det är inte där som problemet ligger.

Jag ska se till att gå i klinch med poddherrarnas syn på psykedelika längre fram, än så länge väntar jag med att lyssna på det ökända avsnittet ännu en tid, men det är onekligen genom min egen erfarenhet som psykonaut som jag relaterar till diskussionen. Innan jag gick den vägen så hade jag inte den blekaste vad andlighet egentligen handlar om. Det kunde vara en manipulation av naturliga känslouttryck, det kunde vara metafysiska sanningar av yppersta rang som av någon anledning blev godtyckligt här hos oss på jorden, det kunde vara precis vad som helst, men efter mina upplevelser via Lucy så helt enkelt visste jag och kunde därefter börja vandra på allvar. Något liknande låter det som om Per gick igenom i sina upplevelser. Det extraordinära är till för vår visshet så vi får anledning att fortsätta gå djupare. Det är inte målet för det här är både mål, start och färdväg - men det extraordinära hör verkligen också till. Jag vänder mig mot att vardagen skulle vara ett mål i sig istället, så är det inte, på samma sätt som alla dualiteter någonstans på vägen upphör att gälla. Det är inte havregrynsgröt gentemot hjortsadel vi står emellan, sanningen inunder upplevelsernas halt av sagighet bygger på en helt annan struktur än vad den dualiteten förmår uppbringa.

*

Nu är det inte riktigt det här jag vill prata om för i förlängningen är det inte så intressant, alla som vandrar måste hantera sin dos av det överjordiska på sitt eget sätt, de som får mycket har sin börda, de som får lite har en annan typ av gåta att lösa, men i slutändan är den mycket personlig och ja, det blir ett annat ämne till slut.

Istället skulle jag vilja ta mina funderingar ovan som ett avstamp på den milda konflikt som ibland uppstår mellan Per och Eric vad gäller ett liv inom den kristna kyrkans ramar. Ibland, kanske särskilt i de tidiga avsnitten, låter det på Per som om en vandring inom organiserad religion är dömd att vara på de bredare avsnitten av vägen och att ett sant hermetiskt arbete bara kan göras på egen hand, där dogmer och andra andliga snaror inte kan fånga in en eller sätta stopp för den man håller på med. Organiserad religion kväver Anden, tycks han implicera gång efter annan, men backar lätt motvilligt när Eric protesterar. Sådär håller de på  och inte för att påstå att Eric älskar allt vad organiserad kristendom pysslar med, men han har i alla fall tydligt valt sin väg, medan Per “frifräsar” kring Jesu lära utanför de kristna murarnas domäner.

Någonstans i deras munhuggande så slog det mig att tänk om religionens form och liv är motsvarigheten till upplevelsernas vardag. På samma sätt som det inte går att leva genom att oupphörligen söka det storslagna och ständigt vara på flykt från det vardagliga så går det kanske inte att föra ett genuint andligt liv utanför en religiös sfär. Friandlighet är något av en chimär, ett skuggverk som tömmer en på ens andliga rötter på samma sätt som kicksökaren tappar sin struktur genom att göra en typ av upplevelser till ett mål-i-sig det aldrig varit tänkt att det ska vara.

Jag är också en kyrkans man, ordentligt rotad i den lutherska traditionen numera och det är inte ett val jag gjort med enkelhet. På något sätt tycker jag att nyandlighetens etikett egentligen hade passat mig och mina galna föreställningar bättre, men jag har drivits hem gång efter annan och nu tänker jag faktiskt stanna. Lucy är kärleksfullt lagd åt sidan och jag längtar inte efter mer extraordinär andlighet än den som ges mig i de stunder jag lyckas ha andlig klarsyn. Jag behöver inte prata med Ulla och Sverker om min Johannes-mystik på kyrkfikat (även om de kanske skulle förstå mer än jag fått för mig) och den svenska kyrkan duger faktiskt då åt mig också.

För det behöver jag inte tycka att organisationen i sig är något att hänga i någon julgran, behöver inte säga amen i hjärtat till varje söndagspredikan eller känna att allt i bekännelseskrifterna är något som är supersubstantiellt i sig. Jag gör det inte heller, svenska kyrkan är ganska tradig, men den råkar vara min och det råkar vara det som pågår där jag andligen står utan att kunna göra något annat.

Precis som min vardag. Exakt på samma sätt älskar jag inte allt med det som sker på en godtycklig tisdag eller torsdag, jag kan inte uttrycka det jag älskar och bryr mig om till min fru eller kollegor precis hela tiden eller få alla mönster att stämma med min egen själs rytm jämt och ständigt, men det är av vikt för det som pågår är här, nu och där jag andligen står och processar på det sätt jag nu gör. Det vore dåraktigt av mig att förkasta vardagens format för att jag i hjärtat vet att genuint fullkomliga upplevelser har en struktur som går bortom vardagens form och på samma sätt vore det dåraktigt av mig att förkasta vad organiserad religion går ut på för att jag hittat mystiska sanningar som pekar på samma värld av bortom som mitt hjärta längtar efter. Vardagen hör till, religionen hör till, med sin svaghet, sin gråhet och sina hot av bojor av olika slag.

Jag är egentligen inte intresserad av Per som person och hans enskilda väg, jag är färdig med att försöka kasta in folk till kyrkans domäner, men på ett generellt plan vill jag ändå yrka på en sak jag känner mig hyggligt säker på. Det är inte en styrka att gå den andliga vägen på egen hand, det är i grunden eskapistiskt och fegt, den typen av feghet egot är en expert på att få kännas som mod och driftförmåga. På samma sätt som att de sanna gudsmötena bara kan ske i verklig gemenskap så kan en genuin andlig vandring bara ske genom de kontexter som kan bryta tid och rum i form av historisk förankring och projektion in till framtiden. Att vraka andligt smörgåsbord utan en förankrad identitet i botten är andlig bohemism. Kan fungera, men det är ytterst få som är kallade till den typ av vandring utan att det egentligen är en flykt.

Samtidigt, jag vill inte att det här ska låta som att den kristna kyrkan är den enda möjligheten för oss här i väst. Jag tror personligen inte att östliga religioner går an för oss, det är inte vår brunn och det är inte där våra rötter finns, nej, ett genuint alternativ till kyrkan för den som verkligen inte kan känna frid inom dess väggar är att på riktigt bygga sig en egen kyrka. Skapa en egen krets, med tydliga dogmer, doktriner, full symbolla för det som passar gruppen och tiden. Gör något nytt som kan stå kvar också när den personliga vandringen råkar vara över. Så ja, ska jag ge något råd just till Per som person som råkar ha allvarlig kyrko-allergi så är det väl:

Starta en sekt, Per. Tiden är inne, tycks det mig.