Tankar till MoM: Anarkokapitalismen och Tao

Denna post inleder en serie riktad till upphovsmännen bakom podden Myter och Mysterier och sedermera spinoffen Det sista mysteriet, Per Johansson och Eric Schüldt. Först och främst vill jag rikta ett tack för poddens existens. För mig har det varit befriande att följa något jag vill drista mig för att kalla ett idealistiskt samtal. Det vill säga, en konversation som mer och mer markant bygger på en helt annan världssyn än den som förhärskat i det moderna väst en sådan lång tid för att istället inta en världssyn, en metafysik, som mer liknar den antika och medeltida sättet att förhålla sig till världen.

I ett sådant samtal är det av mindre vikt vad man håller med om eller inte, det centrala för mig har varit att samtalet förts och att ha kunnat ta del av den har varit en stor skatt för mig. Jag har spenderat stor tid de senaste åren med att bygga om mitt tänkande i den här riktningen. I mångt har det varit ett ensamt jobb där jag många gånger medvetet intalat mig själv att ja, jag håller på att bli galen och att det är poängen. Motståndet från ens inre programmering eller bara ens egna tankars vana har varit så markant många gånger, men samtidigt har det frekvent kommit signaler om att jag är på rätt väg på det sätt att det gått att se hur många det är som har gått före och hur stor världen är - den på tröskeln att vara utan tid - som väntar på en och som bygger på det här seendet. Som någon som bankat på det här har det varit en smärre fröjd att följa särskilt Eric och hur han blivit mer och mer trygg på den här planhalvan av verkligheten (även om han på ett sätt alltid varit på den) - för mig blev det som en spegling av min egen process och resa, så återigen, tack för det Per och Eric.

Det här är ett litet avstamp för de texter som jag tänker ska komma och där jag vill passa på att poängtera att även om jag kommer försöka mig på en del kritik och mothugg mot de tankar som dryftats i podden så är det egentligen ingenting jag bryr mig om. Jag har sen länge kommit till insikt om att det språk och de symbolvärldar som olika idealister använder i grund och botten är av mindre vikt. Variationen har sitt eget syfte och kan nyttjas till att göra olika saker diverse idealister sinsemellan, om en viss term eller symbol inte passar eller känns stum för en är det bara att låta den vara utan att försöka rycka den från den brukare som tycks använda den med gott resultat för denne själv. Min kommande ansats till kritik hoppas jag kan ses som en vilja att delta i samtalet i någon mån, för det är i själva samtalet det finns en glädje hoppas jag - inte att ha rätt i en eller annan poäng.

Nå, se nästkommande poster för den typen av texter. I denna skulle jag vilja grunda den tankevärld som Per och Eric resonerar om i mitt eget liv och erfarenhet. Jag vill bara därför inte dra allt dessa herrar tagit upp under över 100 avsnitt, men för att kondensera tematiken något skulle jag vilja påstå att särskilt Pers utblick på verkligheten mer än något annat handlar om Anden. 
Anden är en “kraft” som på ett sätt är huvudpersonen i det drama som verkligheten kan sägas utgöra. Det går egentligen inte att precisera anden på något närmre sätt - både att kalla den för kraft och för person landar egentligen fel - men termen vill peka på en reell aspekt i existensen som på många sätt får saker att hända. Varför det är så är territoriet som podden utforskar ur en mängd vinklar och vrår, men för den som vill hänga med i deras tankar måste man snart medge att det helt enkelt är såhär. Kalla den vad du vill i slutändan, placera den på det sätt du önskar i din symbolvärld, men Andens realitet är helt enkelt ett faktum och är såväl anledningen till varför vi befinner oss i en manifesterad värld och är drivkraften till att vi strävar efter något annat, något mer. I det här språkbruket så har den som funnit ett intresse i andlighet och att idka “självkultivering”, för att fortsätta tala med Pers termer, “vaknat upp” i Anden. När så sker skiftar verklighetens fokus och det går att ana att den sociala, mänskliga och samhälleliga världen med allt vad den innebär inte är allt som pågår i Kosmos. Vad man än kan ha haft för drivkrafter enligt den världens villkor får plötsligt konkurrens av en annan vilja, en vilja som har helt andra prioriteringar. Att vandra på vägen, Tao, är att successivt försöka ta reda på vad denna andra vilja sedan handlar om och går ut på.

För en kristen som mig är Pers sammansatta resonemang på många sätt väldigt på pricken. Hans läsning av Bibeln och hans förståelse av Jesus är möjligen inte helt ortodox, men det är inget jag bryr mig särskilt mycket om. Oavsett så är det oundvikligen i alla avseenden i linje med det jag själv ser att Skriften förkunnar. Kyrkan har, på gott och ont, formaliserat denna förkunnelse in i en ram som har sin egna poänger och konsekvenser och när någon som likt Per står utanför kyrkan och ser på skriftens budskap utan dessa ramar blir det på ett visst sätt ett annat budskap, men ändå på samma gång exakt samma sak som det kyrkans liv handlar om.  

Tack vare Eric, som tidigt insåg att hans hjärta var kristet innan han till slut konverterade till katolicismen, och hans reaktioner på Pers tankegångar öppnades en insikt hos mig. I yngre år så försökte jag förtvivlat få allting jag tyckte var gott, sant och riktigt att stämma in i den kristna kyrkans konkreta ramar och så gott jag förmådde så var min strävan att hjälpa folk att komma in innanför dess domäner för att därefter kunna börja gå på denna väg. För mig var de entydiga och den kognitiva dissonansen var länge en källa till harmsenhet mot kyrkan för att deras ramar var så pass snäva som de var. Det gick ju inte att få in allting av godo i världen och samtidigt kalla det för kristet och länge fick jag inte det att gå ihop. Alls. Vad sjuttsingen höll Gud på med egentligen?

Genom Pers och Erics lins så tror jag det finns något slags svar. Det är inte så att den kristna kyrkan är överflödig ens i Pers tankevärld. Kyrkan betonar andens realitet på ett alldeles särskilt sätt och ger den en symbolram och en stadga som har haft oförnekliga konsekvenser på hur världens liv i en mängd olika dimensioner, men den är inte heller strikt nödvändig. Anden är mer än kyrkans förståelse av henne och Andens natur kan aldrig ramas in fullständigt, hur god ens symbolla än må vara. Det betyder inte att Anden är komplett godtycklig, det finns fortfarande en struktur och grundläggande natur i Andens varande, men något fantastiskt fundamentalt med denna natur är att den är fri. Friheten kommer närmast först bland Andens egenskaper och det är den som gör att det är så förtvivlat svårt för oss som lätt tror med huvudet främst att förstå vad det är som pågår. Det är inte för att förvilla några arma får i diverse religiösa flockar som Anden spränger och går utanför alla uppställda ramar och staket. Det sker för att det är vad anden gör. Ansatsen till att stänga till andens tillåtna språng och rörelser kan sägas vara den första rörelsen som andens motståndare, igen för att tala Per-siska, tar till som motangrepp när Anden fått fäste i en grupp eller rörelse. Detta vill jag inte ska förstås som att ramen, organisationen, institutionen i sig är ond, men den behöver veta sitt syfte och sin plats. Om den används till annat än att förstärka Anden och dess förutsättningar att röra sig fritt, vilket samarbeten och samverkan även i formaliserad bemärkelse förstås kan göra, så har de hamnat snett.

Allt det här slog ner som ett blixtnedslag för mig vid avsnittet om Tao. Jag har alltid känt att min libertarianska ådra har handlat om något mycket större än politik eller allmänt samhällsengagemang. Anarkokapitalismen och allting som hände i de olika ankeborgarna hade av nöd politiken som sin ram och fond, men för mig var de utilitaristiskt viktade argumenten mest en bisak, en arsenal att ta till för få hela sin varelse dedikerad till att vilja och verka för att libertarianism skulle bli mer än en märklig skrivbordsdröm hos några digitala virrpannor därute i etern. Nej, för mig väckte dess tankar och ideal en klang som väckte religiösa dimensioner hos mig och även om jag kunde pussla ihop mycket med den Petrus-kristendom jag har inkapslad i min ryggrad så saknades många bitar trots allt. Libertarianism, vilket jag fick höra till döds av ateisterna i vår krets, var inte och kunde inte vara strikt kristen - men, insåg jag vid Pers tal om Tao - Anarkokapitalismen, även i sin vildaste, mest råbarkade form, är 100% Tao. Det bara är så, hade vi varit mer östligt rotade i vår krets hade vi nog konverterat hela bunten i ett svep.

Det här ska inte påstås som att ovan sagda är en revolutionerande insikt i generell mening för det fanns de som drog fram Tao då och då även i ankeborgarna, men hos dessa fanns inte riktigt förmågan att översätta det som finns i Tao till de som var instängda i ett kantigt kristet sätt att tänka. Konversationerna kring de sakerna blev till debatter och några insikter landade inte hos mig på den tiden i alla fall. Jag kunde inte riktigt förstå varför anarkin var så sällsamt stark i mitt inre, hur det kan vara mer än politik, mer än etik, mer än estetik till och med. Som större än livet själv och samtidigt enbart en lätt bisarr politisk ideologi i de digitala sfärernas utkanter.

Men med hela Pers resonemang tror jag att jag förstår nu. Tao, Kristendomen liksom libertarianism handlar allihop om Anden, om än med olika språkbruk och betoningar sinsemellan. Det är Andens liv, Andens värld vi är ute efter. I Kristendomen är fienden Djävulen, i Anarkismen är det Staten, olika termer för samma sak: Det som stänger till, söver ner för att i slutändan röva bort och döda det som faktiskt betyder något i livet.

Om jag ska avsluta med någon form av appell och uppmaning till Per och Eric så är det väl det här: Någon gång i serien om Staten och Kapitalet talade ni löst om att ni eftersökte en politisk utblick som går utanför vänster-höger skalan utan att bli naiv eller irrelevant. Om det fortfarande är intressant för er så kolla upp svensk libertarianism och anarkokapitalism. Jag tror ni kan finna mycket av det ni söker efter där.