Tankar till MoM: Helbrägdagörelse och Pers gnostiska ådra

Vill gärna börja med att påpeka att man gärna får inleda med att läsa första delen i denna serie om man av någon anledning missat den innan man tar sig an denna post. Detta för att jag vill kunna gå rakt på sak i detta, tämligen svåra, ämne som föreligger här.

För någon med ett kroniskt handikapp så var det med viss bävan jag tog mig an avsnittet Helbrägdagörelse i poddserien. Naturligt nog gör detta ämne rätt ont för en sådan som jag råkar vara. Mitt handikapp, en lindrig cp-skada utmed min vänstra sida är på många sätt mitt livs nav. Nästan alla mina mönster, oaktat tankemässigt eller praktiskt menat, har sin rot i min relation till denna artefakt av Monsieur Octobre. Den har ställt upp hinder i sådan mån att jag behövt stå utanför de andras liv, den har definierat mitt värde i samhället både i stor som i mindre skala. Den har skickat in mig i rum och miljöer få andra behöver vistas i och den har testat mitt inre värde i skalor jag önskar att jag inte behövt få syn på. 

Gud, som jag önskar att jag kunde få slippa detta elände. Det är alltjämt min hetaste, mest febriga dröm och lär så vara tills detta lerkärl kallat Simon Jester äntligen får läggas på historiens skrothög. Som jag bett, som andra har bett för mig, tusen och åter tusen av böner, manifestationstekniker och andra märkligheter - men inget, knappt ett svar från Chaos om varför detta har givits mig. Tystnaden har drivit mig vansinnig och till otrons utmarker, men ja, jag kallade handikappet för ett nav inte utan skäl. På något sätt har jag drivits tillbaka in igen, till tron, kyrkan, vägen som känns under ens fötter. Men handikappet är kvar. Som ett ärrat kors fastnaglat vid min vänstersida, min alldeles egna törnetagg.

Helt sant är det inte att jag inte fått svar. De har kommit, men jag har aldrig tyckt om dem. Aldrig tyckt att de rimmat fullt ut med vad jag vill och tror att Andens, Guds, liv går ut på, men oavsett vad jag tycker och känner har svaret varit obönhörligt konsekvent och det enda jag kan göra är att till slut att böja knä inför det. Om och om igen för mina inre processer reser sig snabbt som attan i förnyat motstånd, men det spelar mindre roll.

Oavsett; jag tog mig an avsnittet med bävan. Det här kan inte riktigt bli bra. Och tja, alltför farligt var det inte. Om något var det ganska lustigt att höra en så genomrationell person som Per tänka de tankar han yttrade i det avsnittet. Men en sak var faktiskt kanske det mest korkade Per har sagt genom alla dessa avsnitt (Psykedelika-avsnittet borträknat, men det är en helt annan diskussion) och det är följande: “Anden vill att vi ska vara friska, hälsosamma”. På ytan låter det ganska sammanhängande med den logik som finns i Pers utblick i övrigt, många gånger låter det som att Anden är lika med alla goda ting och hälsa är ju något gott, alltså är den av Andens frukter och något som kommer av att Anden rör sig hos en, men samtidigt vill jag mena att det är en rent gnostisk tanke om jag ska vara helt frank. Gnostisk i meningen världsfrånvänd och eskapistisk in i en från jordens aspekter frånkopplad idealistisk tillvaro.

För vad är hälsa, vad är sjukdom? I mångt och mycket begränsning. Den som upplever sig sjuk ser sig begränsad och fjättrad vid ett tillstånd som är fjärmat från vad subjektet anser vara normalt och status quo, den förkylde vill slippa nästäppa och halsont, den lame vill kunna gå, den blinda se och så vidare. Hälsa blir att vara fri, komplett hälsa innebär total frihet. Och det är här Pers uttalande fullkomligt skorrar sig för mig. Anden har inget intresse, alls, av att vi som människor ska vara friska i den här meningen. Tvärtom - Anden är sig själv total hälsa och nyttan med oss som människor och jordevarelser är just i vår smärta, sjukdom och oundvikligen vår begränsning. 

Den skeva gnosticismen står inte ut med det här tillståndet utan vill med hela sin makt upphäva begränsningen som sådan. Det är därför Bibelns gud är en ond demiurg hos gnostikerna, just för att han via den materiella skapelsen inför begränsningens dynamik i världsordningen. Själva skapelsen i sig själv är ond enligt detta gnostiska seende och kampen hos detta seende går ut på att förinta skapelsen som sådan. Nirvana förstått som sann Nihil är det gnostiska målet, fast de inte helt förstår det själva, för de tål verkligen inte begränsningens nödvändighet för att skapelse och i förlängningen gudomliggörande ska bli till. Jag vill faktiskt gå så långt som att mena att själva Himlarna utför ett krig om just denna fråga. Är skapelsen värd allting som måste uthärdas för att den ska bli till? Det är en legitim fråga. 

Att bli till, att vara och att sträva efter den fullkomlighet som är ens ursprung är ett konstant, evighetslångt lidande där sjukdom och ohälsa är regeln, inte undantaget. Hela den mänskliga upplevelsen, från personligheten och vidare därefter är en orgie i sjukdomsbeteenden och mönster. Full stop. Anden vill inte vår friskhet annat än i meningen att vi är till för att nå fullkomlighet och gudomliggörelse, men det är också allt. I övrigt är sjukdomen verkligen inte ond som sådan.

Nu vet jag ju att Per i sanning förstår detta eftersom så mycket av podden i övrigt går ut på att legitimera motståndets nödvändighet i det Per ser som “utvecklingen av Anden” och jag tror uttalandet främst ska ses som något av en groda för att poängtera helbrägdagörelsens reella existens i vår verklighet, men fortfarande - ett olyckligt uttalande är det. Även i det övriga resonemanget finns en ton av karmiskt tänkande där en osund eller skadad själ sägs ge upphov till kroppsliga defekter och en implikation av att en tillräckligt korrekt utförd självkultivering leder också till en kroppslig renässans. Så kan det vara, korrelationer finns onekligen, men jag tror att en annan process är långt mer grundläggande för det vi talar om.

Vilket kan bli ett alltför långt resonemang för denna text om allting kring det ska packas upp här och nu, det leder nämligen in på en av knäckfrågorna mellan Pers och Erics sinsemellan disparata andliga intuition. Är Kosmos fulländat eller ej? Är vi framme eller inte, står något på spel på riktigt eller är det ett illusoriskt spel för gallerierna som vi främst gör bäst att återvända ifrån och jag tror inte det finns något språkligt korrekt svar för den frågan som inte bara blir mitt eget slirande runt något som i sanning inte kan ramas in med hjälp av dialektiskt språkbruk. Dock, i relation till fullkomlig hälsa vill jag mena att territoriet ser ut ungefär såhär: När vi vaknar upp så befinner vi oss i ett tillstånd av total begränsning. Allting vi ser kan definieras och ges sin givna plats, allting är möjligt att placeras i boxar och fyrkanter. Mirakel, här, är varje händelse och agerande som visar att detta inte stämmer. Att all form av stagnation och kompakthet i denna mening är av illusorisk natur. Verkligheten är fullkomlig, men den sökande har fått för sig att den inte har del av denna fullkomlighet. Miraklet rubbar denna uppfattning, men det är också där det stannar. 

Hälsa har inte med det här att göra eftersom ett mirakel också kan vara i formen av en katastrof som faktiskt väcker oss upp ur en alltför definierad och rigid världssyn. Det må låta brutalt, men jag tror det ligger närmre sanningen än det Per ger uttryck för där allt som är gott i denna värld är av anden och utförs av andens folk, medan det som upplevs vara ont är ett verk av motståndarna. Nej, fullkomligheten i sig är det jag menar Anden handlar om och våra åsikter om godhet, sanning, skönhet utifrån vår begränsade tillvaro är på ett sätt irrelevanta. Inte helt, inte för de som vill och bör söka sig uppåt på Jakobs stege, men faran ligger i boxarna. Faran ligger i att alltför hetsigt önska bort lidande och sjukdom för att nå de ädla metallernas tillvaro på stegen, faran är i att försöka hoppa över korset. Vi kan inte göra det, vi bör inte heller önska det, det vet jag tyvärr alltför väl vid det här laget.

Samtidigt, på en nivå vill jag erkänna att jag har absolut ingen aning. Helande, som mitt sammanhang främst säger, är i min blick uteslutande en fråga om nåd. Det kommer gratis, utan synlig rim eller reson. Bönen, begära, viljan är någonting, “allt ni ber om i mitt namn skall ni få” men jag förstår egentligen ingenting av det. Jag är den första att erkänna att jag saknar en rad pusselbitar för att förstå Andens, Guds, logik i sin rörelse i verkligheten och kanske är det också ett kors att stiga upp på. Hur vi än vrider och vänder på den här typen av frågor kommer ett tydligt, konkret och entydigt svar alltid att gäcka oss. Kanske vill Anden vår hälsa, kanske är min själ så genomkorrupt att dess läkedom inte når mig hur många av Teresias rum jag än inbillar mig att jag kliver in i, kanske är det något helt annat i spel som både Per och jag lyckas missa. Vem vet, egentligen. Gud, kanske, men möjligen inte ens De…

*

Jag vill avsluta med att understryka att jag tror att jag kan, på grund av min egen såriga bias, ha missförstått Pers reella hållning tämligen grundligt och det jag sagt ovan är inte menat som ett angrepp på Pers åsikter egentligen utan är en reaktion jag behöver få ur mig av flera skäl än att bara ha stött på ett för mig tämligen taggigt avsnitt. Jag tror sannerligen inte Per är gnostiker i denna mening och att han säkert kan se det värde som finns i det mörka som världen innebär. Samtidigt finns det en naturlig gnostisk tendens i alla som bär ett kött som vill skippa de stenbeströdda partierna av vägen och det kan vara gott för oss alla att erkänna att det finns där. Jordisk hälsa är något gott som jag förstår Anden i grunden önskar oss alla, men i så fall enbart för att det är ett tecken på ett tillstånd som är värt oändligt mycket mer än att ha alla lemmar och organ i fullkomlig jordisk vigör..