A Mixed Bag

Efter att ha lyssnat igenom podden så finns det en sak, en typ av diskussion, som har studsat sig kvar i mig. Grundpåståendet till det samtalet är Pers position om att den smala vägen inte handlar om extraordinära upplevelser utan äger rum i vardagen. Ja, att den smala vägen och på ett sätt själva målet är vardagen och dess ordinära händelser, relationer och enkla typ av erfarenheter. Att i det läget längta och söka efter extraordinära och överjordiska upplevelser blir till något av ett misstag, något som leder fel. Det är inte poängen och kommer egentligen aldrig bli, på den här sidan evigheten åtminstone, så det är lika bra att styra blicken rätt på en gång. Gå till det grå och stanna där. Per är inte den första jag stött på i min vandring som hävdat detta, det är en sentens som dyker upp rätt snabbt i studerandet av mystikerna, på den kristna sidan och den i öst och fallgroparna som finns vad gäller att ha sinnet riktat mot “andliga kickar” har jag sannerligen sett min beskärda del ...

Vill gärna börja med att påpeka att man gärna får inleda med att läsa första delen i denna serie om man av någon anledning missat den innan man tar sig an denna post. Detta för att jag vill kunna gå rakt på sak i detta, tämligen svåra, ämne som föreligger här. För någon med ett kroniskt handikapp så var det med viss bävan jag tog mig an avsnittet Helbrägdagörelse i poddserien. Naturligt nog gör detta ämne rätt ont för en sådan som jag råkar vara. Mitt handikapp, en lindrig cp-skada utmed min vänstra sida är på många sätt mitt livs nav. Nästan alla mina mönster, oaktat tankemässigt eller praktiskt menat, har sin rot i min relation till denna artefakt av Monsieur Octobre . Den har ställt upp hinder i sådan mån att jag behövt stå utanför de andras liv, den har definierat mitt värde i samhället både i stor som i mindre skala. Den har skickat in mig i rum och miljöer få andra behöver vistas i och den har testat mitt inre värde i skalor jag önskar att jag inte behövt få syn på.  Gud, som...

Denna post inleder en serie riktad till upphovsmännen bakom podden Myter och Mysterier och sedermera spinoffen Det sista mysteriet , Per Johansson och Eric Schüldt. Först och främst vill jag rikta ett tack för poddens existens. För mig har det varit befriande att följa något jag vill drista mig för att kalla ett idealistiskt samtal. Det vill säga, en konversation som mer och mer markant bygger på en helt annan världssyn än den som förhärskat i det moderna väst en sådan lång tid för att istället inta en världssyn, en metafysik, som mer liknar den antika och medeltida sättet att förhålla sig till världen. I ett sådant samtal är det av mindre vikt vad man håller med om eller inte, det centrala för mig har varit att samtalet förts och att ha kunnat ta del av den har varit en stor skatt för mig. Jag har spenderat stor tid de senaste åren med att bygga om mitt tänkande i den här riktningen. I mångt har det varit ett ensamt jobb där jag många gånger medvetet intalat mig själv att ja, jag hål...